När jag tänker efter tycker jag inte att Chagalls bilder bara främst visar lycka, utan mest av allt meningsfullhet eller syfte. Jag tror att att ha ett syfte eller en mening gör en människa lycklig.
Det finns två bilder till jag skulle vilja skriva om här, båda är målade av Matisse. Jag trodde först att de var målade av Chagall.
Mycket av Matisse’s verk verkar mer tekniskt, och inte lika nära länkat till mänsklig mening och förverkligande som Chagalls verk. Därför saknar det för mig den speciella känsla av värme och djup som jag tycker utmärker Chagalls verk.
Men det finns två av Matisse’s målningar som man lägger extra märket till. Den ena innehåller en fiol, och den andra en flygande gestalt, båda är vanliga teman i Chagalls verk.
Den kända målningen med fiolen som ligger i sin öppna låda har tydligt Matisse’s känsla för färg. Tingen i hans målning är är, när jag gillar dem bäst lysande enfärgade block. De har inte alla de raffinerade nyanser som Chagall använder.
Färgen hos Matisse’s enfärgade fält när han målar ting är i hans bästa stunder fyllda av lust, och ger objekten en påtaglighet, men hans färger är inte lika rena som hos Chagall.
Till exempel, om Matisse målar grönt blandar han kanske in lite brunt och gult för att få en klar olivfärg. Chagall däremot skulle blanda sin gröna med blå för att få fram en färg som bara existerar på objekt i drömmar.
Matisse’s målning av fiolen i sin öppna ask vid fönstrer har genom hans typiska sätt att använda färg en jordig grundad känsa av verklighet hos sig. Precis som att tugga på en oliv. Men, genom dess enfärgade lysande fält har den också en sensuell påtaglighet.
Målningen symboliserar för mig lusten till skapande. Bilden blir en frestande påminnelse för en kreativ människa om njutningen i att skapa. Man får lust att ta fiolen ur lådan och spela något. Att ta en bit papper och skriva. Att sjunga.
Den andra av de två bilder av Matisse jag kommer att skriva om här är en av de underbaraste jag känner till. Den visar en svart siluett med ett rött hjärta som flyger i en djupblå lysande himmel med gula gnistor. Målningen heter ”Jazz: Icarus”. Här är det enfärgade hos Matisse’s verk draget till sin extrem. Han har gått över till att klippa ut siluetter i papper.
För det mesta är det inte så vanligt i Matisse’s bilder med flygande människor. Bilden känns därför som ett kraftfullt statement.
Den svarta siluetten sprider ut sin kropp och firar sitt röda hjärta och de gula gnistorna på den djupblå natthimmelen.
Intressant nog har Chagall också en målning av Icaros, ”Ikaros fall”, daterad från 1975, 32 år efter Matisse’s Ikarosbild som är skapad 1945.
Den gamla grekiska myten om Ikaros berättar om en man som ville vara gudomlig och flyga som gudarna. Därför gjorde han vingar av vax till sig själv. Men i sin flykt kom han för nära solen. Vingarna smälte, och medan människorna i hans by tittade på föll han ner mot jorden och dog.
Chagall’s Ikarosmålning visar Ikaros just när han faller. Hans nakna tår pekar förvånat i en onaturlig riktning som visar skäcken i att falla fritt.
På samma vis som Matisse’s Ikarosbild är otypisk för honom pga av närvaron av en flygande person, så är också Chagall’s Ikaros otypisk för honom, och därför kraftfull.
Normalt sett har människorna i Chagall’s bilder inga problem med att flyga. Trots att färgbehandlingen i Chagall’s Ikaros är en ljuvlig symfoni av vitt, gult, koppar och grönt gör temat endå att bilden känns tragisk.
För mig känns det som om Ikaros ”faller ur bilden”, faller ur sitt sammanhang. Det är svårt för mig att tänka mig något mera smärtsamt.
Den ursprungliga meningen med Ikarosmyten var att berätta vad som kan hända när människan vill vara Gud. Att tro att man är som gudarna kallas ”hybris” på gammal grekiska. Hybris innebär att tro förmycket på sin förmåga, att inte se sina begränsningar, och tro att man kan flyga, precis som Ikaros.
Ikaros vingar var gjorda av människohänder- när han flög för nära solen, den gudomliga, smalt de. Hans ”fallande tillbaks till sitt sammanhang”, tillbaks bland de andra byborna där han hörde hemma gjorde honom till en död man.
Myten kan tolkas som en kritik av det västerlänska samhället. Vi har skapat oss själva bilar, tåg, ja, till och med vingar som Ikaros, men planen kraschar. Endel människor påstår till och med att hela vår civilisation är på väg mot sin undergång.
På ett mer personligt plan, genom Chagall’s och andras konst kan Ikarosmyten kopplas till bilden av konstnären. Genom sin mystiska förbindelse med konstens renande krafter flyger konstnären över de andra byborna. Men man kan inte utmärka sig så utan bestraffning.
En vanlig tro är att konstnärens liv måste innehålla någon slags förlust. Han måste antingen skära av sig örat eller bli galen. Att ”flyga för högt” innebär enligt den tron att man faller ur sitt sammanhang och ”faller tillbaks till jorden som en död man”.
En parallell till den myten om konstnären är den moderna popkulturella myten om nödvändigheten av den gudomliga filmstjärnans tidiga död. Enligt den myten höjs filmstjärnan upp till gudomliga nivåer, men ”straffet” kommer som ett brev på posten: Marilyn Monroe, James Dean etc, dog alla tidigt.
Chagall’s konst innehåller för mig två olika bilder av konstnären. Den gamla ”naiva” som symboliseras av fiolspelaren, där konstnären är delaktig i bygemenskapen och meningen hos hans kathartiska krafter är förstådda, använda och uppskattade.
Och sen en nyare, störande bild av konstnären fritt fallande från skyn, ut ur sitt sammanhang.
Matisse’s Ikarosbild är mera hoppfull. Den lägger betoningen på att Ikaros faktiskt höjde sig över allt och flög. Ikaros fall finns inte närvarande i den bilden.
Jag tror inte att det är en tillfällighet att den urklippta siluetten är svart. Det afro-amerikanska folket har en kollektiv historia av lidande, av att bli bestraffade utan anledning. Därför behöver man inte visa fallandet hos den svarta Ikaros. Bildens poäng är hans ärofulla flykt trots fallandet. Han på samma gång faller och flyger medan han firar sitt röda hjärta och de gula gnistorna i den djupblå himmlen.
Detta sätt att förbli hel och i kontakt med sig själv, av att flyga medan man faller har gjort att fantastisk konst skapats. Jag menar verkligen inte att lidandet skapade konsten, bara att konst kan vara ett firande, trots omständigheterna, ett tecken på en mycket stark ande.
När Matisse klippte till sin papperssiluett 1945 hade det hänt mycket sorgligt i världen. Men en fin sak hade också kommit fram i samarbete mellan den afroamerikanska och den Europeiska kulturen, något som alla folkslag kunde glädja sig åt: Jazzen.
Att alltid, vad som än händer, fira sin mänsklighet, sin smärta och sin glädje, precis som den svarta siluetten, med sitt klart lysande röda hjärta, det är att verkligen flyga.
[...] Fortsättning klicka här [...]