Han var mycket bekymrad över allt han inte tyckte han hann med. Till exempel tycker han att det är alldeles nödvändigt att göra äppelmust av alla äpplena som faller i hans trädgård ”för om man inte tar rätt på det man äger har man inte rätt att existera”.

Jag försökte påpeka att det är något frivilligt, att äpplena finns till för sin egen skull, för att fröna skall spridas, och att man har rätt att bara njuta av att titta på dem, men det stämmer inte riktigt med hur han ser på saken. Men han förstod resonemanget i all fall. Sedan pratade vi om att jag eventuellt skulle komma och hälsa på honom och hjälpa honom med att sätta ordning papper i en pärm, och att bringa reda i tusentals färgnegativ från bilder han tagit genom åren.

Jag föreslog att han borde scanna in några bilder och ha en hemsida med sina fantastiska fotografier från all världens hörn och unika naturbilder, men han är orolig att det blir ännu mera jobb. Att folk som vill ha foton från honom skall börja höra av sig, etc.

Det är roligt att titta in i min morfars huvud och prata med honom. Hans världsbild är så annorlunda från moderna tiders världsbild.

Sedan tog jag en sväng för att spana in Metros och Kapp Ahls vintage-jippo i Gallerian. (Metro Fashion Days goes Vintage! som de så vackert kallade det). Jag kom precis när de packade ned, men jag har en känsla av att jag inte missade så mycket vad gäller kläderna i alla fall.

Det visade sig att målet med jippot var att kränga deras vintage-kollektion ”KappAhl Vintage Stories” en serie med kläder precis så fantasieggande och tonsäkra som man föreställer sig Kapp Ahl skulle lyckas med (d.v.s. inte särskilt).

Nåja, fantastiskt roligt att de försöker i alla fall! Detta trodde man aldrig man skulle få uppleva när man på 80-talet blev småmobbad för att man gillade second hand av flickor helt ekiperade i Kapp Ahl.

Det är något med Kapp Ahls tyger, och sömnaden, kan inte förklara vad det är, men de känns liksom som motsatsen till allt det man gillar med vintage. Självlöst är ett ord som kommer upp, fast det kanske är lite för starkt? (oups! Freudiansk felskrivning där, jag menade själ-löst).

På ett rack hängde lite äkta äldre kläder och också det var en besvikelse. Det såg ut som ett rack från vilken loppis som helst. Hade trott att en stor klädkedja borde plocka ut lite dyrbarare kläder och riktiga godbitar. Musiken som spelades var modernt trist och inte alls romantisk eller spännande som jag hade föreställt mig.

Men kanske var det kul när det var styling av publiken och modevisning på podiet, vad vet jag.

Kvällens stora behållning blev i stället var när jag tog en promenad till Kungsträdgården och såg 100-tals marschaller som ställts ut i en manifestation mot bröstcancer.

Den fantastiska installationen i Kungsträdgården.

I går kväll var jag och såg modedokumentären ”The September issue”.

Titeln är underfundig och kan översättas både som ”September numret” och ”Septemberproblemet”. Det är en film som jag verkligen kan rekommendera. Kvaliten var jämförbar med konst-filmer som visas på mindre medlemssponsrade biografer.

Det var en ganska lågmäld film som med kärlek berättade om två lite äldre damer som sedan de varit unga flickor brunnit för modemagasinet ”Vogue” och nu hamnat som huvudansvariga för utgivningen. Filmen handlar om skapandet av det för modevärlden livsviktiga Septembernumret.

Jag tyckte filmen fick fram det kreativa arbetet på ett bra sätt och man fick komma nära huvudpersonerna utan några överdrivna dramatiseringar och förvrängande vinklingar. Skönheten i de fantastiska kreationerna skildrades med fantasifullt vald musik som underströk det visuella.

Vinklingen i vanliga medier i recensioner när det gäller den här filmen skulle vara att Anna Wintour är en ”bitch”, en iskall drottning.

Intrycket av Anna för mig i filmen var snarare att hon är en känslig och bräcklig person som med stor personlig styrka och på ett mycket korrekt sätt tar sig ann den i konstnärliga sammanhang livsviktiga funktionen av editering.

D.v.s. att renodla och beskära idéer för att få en bra helhet. P.g.a. tyngden i hennes position lämnar hon en hel del tystnad runt sig och uppfattas inte som så öppen eller varm. Det uppfattade jag som hög integritet.

Grace Coddington, Vogues creative director som Anna lite senare i filmen på ett respektfullt sätt benämnde ett geni är den konstnärliga som får tidningen att blomma. På så sätt kompletterar de varandra som yin och yang.

Grace Coddington gnäller lite filmen igenom för att hennes idéer beskärs. Men det är inte alla förunnat att ha en chief editor.

Hade hon varit utövande inom någon annan konstform och varit ensam så hade hon själv fått haft den funktionen och fått beskära sina egna idéer.

Jag ser filmen som en vacker allegori över vad som krävs när man skapar konst, och de två damerna som symboliska yin och yang-gestalter som visar de här två principerna: Konstnärlig fantasi, och motpolen: att välja ut, beskära.

Paradoxalt nog så känns det som att det finns en harmoni emellan dem även när Grace Coddington muttrar som mest.

Bild från http://chatcheri.wordpress.com/

En av de vackraste scenerna är när Grace Coddington med sitt vackra röda hår går i en gång som vetter ut mot en slottsträdgård. En kvinna i högklackat går alldeles framför henne. Eftersom det är en dokumentär förstår man att det inte kan vara regisserat, men det hela är endå perfekt som en modevisning.

När hon kommer ut på trappan slår hon ut med handen mot den tuktade slottsträdgården och berättar att hon är en romantiker.

En annan scen jag tyckte om är när hon kör bil och berättar när hon arbetade med en stor fotograf som uppmuntrade henne att alltid titta ut genom fönstret på världen, för man kan alltid få syn på något inspirerande.

Kameran kikar ut på världen, och den svindlande musiken som bryter in understryker, som jag uppfattar det, hur vacker och inspirerande världen verkligen är.

En tredje scen som verkligen fastnade på näthinnan är när den långa smala modellen i en ljus triangelformad peruk och helt fantastisk renässansinspirerad kreation efter plåtningen för en läcker jordgubbspaj till munnen och skrattar njutningsfullt.

Det är Grace Coddington ex-modellen och creative directorn, som är ganska tillåtande och inte tycker man skall banta som uppmuntrar henne.

Scenen med Anna Wintours dotter, som inte alls gillar mode och vill bli advokat och som gäspande svarar på sin mammas ivriga frågor när hon visar upp sitt arbete hemma gör att min sympati för Anna Wintour ökar ännu mer.

Hela Anna Wintours familj verkar mer eller mindre se ner på hennes arbete, hon säger med en liten bitter ryckning i munnen att de alla är ”amused by her work” och framstår tillsist som ett skönhetsälskande svart får trots sin tunga position i en miljard-industri.

En mycket sevärd film som gick rakt till mitt hjärta!